Nystart: Max
Jag tänkte börja med att lägga ut min förlossningsberättelse. En otroligt häftig upplevelse.
Beräknat datum för förlossningen var 18maj. Tanken var att inte föda den 13, annars spelade det ingen roll. När den 13 började gå mot sitt slut kändes det som en lättnad. Nu fick förlossningen ske när som helst. På natten fick jag värkar, givetvis trodde jag redan då att de va dags men vid 4 på morgonen den 14:e avtog de. Det var alltså bara förvärkar. Men dom var jobbiga o kom med 3-5min mellanrum. Somnade alltså vid 4 och fick sedan sova till 12. Välbehövligt. Men vi hade bjudit Rikards familj på födelsedags/inflyttningsfika så ja kunde inte ligga i sängen hela dagen.
När jag gick upp va de dags för ett välbehövligt toabesök. Då märkte jag att slemproppen gått. Jag trodde att den gått tidigare, lite i taget, men nu insåg jag at de inte var fallet. Det var tydligt att de va nu den gick. Jag tyckte att de va en hel del blod så ja ringde förlossningen för att kolla. Hon sa att det var helt normalt och att jag skulle höra av mig igen om jag fick värkar lr började blöda mycket mer.
Det var alltså inte någon fara så vi körde igång med kalaset. Det blev fullt hus. Förvärkarna fortsatte under dagen. Inte så starka o inte speciellt täta men tillräckligt jobbiga. Jag kände mig rätt sliten, svettades mycke o va väldigt trött. De kändes som om något var på gång. Vi pratade rätt mycke om förlossningar men det kändes fortfarande rätt avlägset. Vi kom iaf överens om att jag troligtvis inte skulle behöva bli igångsatt.
Dagen och kvällen flöt på. De va lugnt o vi gick och lade oss redan vid 22. Eftersom slemproppen hade gått så gav vi oss på en liten ”färdknäpp”. De va ingen romantisk stund men de sägs juh att förlossningen ska starta av de. Jag var irriterad efteråt för jag tyckte att förlossningen skulle starta direkt, vilket den inte gjorde.
Framåt midnatt satte dock värkarna igång, och det var annorlunda värkar. Värkarna var den här gången omöjliga att dämpa. Jag låg i sängen o vred mig o hade det väldigt jobbigt. Klockade värkarna o de va 6-7min mellan. Allt kändes hopplöst. Dessutom var jag irriterad på Rikard. Där låg jag o hade jätteont, så ont att jag grät, och där låg han på sidan o bara sov. Tillslut väckte jag honom o han hjälpte mig genom att massera min rygg o hjälpa mig hålla ordning på andningen. Tillslut stod vi inte ut längre utan jag ringde till förlossningen vid 03,20. De sa åt mig att ta några panodil o en dusch. Rikard hämtade panodilen o ja försökte ta mig till duschen. Men dit kom jag inte för så fort ja försökte resa på mig så fick ja en värk. Jag fick hoppas på panodilen, men de hjälpte inte. Rikard fortsatte att hjälpa mig med massage, andning o sen klockade han mina värkar. De kom tätare och tätare och var dessutom långa. Vid 04,30 orkade jag inte längre. Då ringde vi in igen o barnmorskan frågade om jag ville åka in. De ville jag, iaf för att kolla så att allt var bra. Jag var säker på att vi skulle få åka hem igen. Rikard packade ihop allt vi skulle ha med oss o ja försökte packa ihop mig själv. När ja väl tagit mig till bilen hade dock värkarna avtagit lite, men vi åkte in iaf.
När vi väl kom in till förlossningen kom vi samtidigt som ett annat par. Hon såg ut att ha väldigt ont så då tänkte jag ännu mer att vi skulle få åka hem. Men vi fick ett rum o ja fick ta på mej den otroligt fina skjortan. Värkarna var inte speciellt regelbundna men de kom fortfarande. Klockan 05,40 vvar vi inskrivna och de satte en CTG-kurva för att ha koll på värkar och bebisens hjärtljud. När de hade kollat det ett tag så kollade hon om jag var öppen något. Jag var redan öppen 6cm o hon sa till oss att det var dagen som vi skulle få barn. Det kändes overkligt, dagen vi längtat efter så länge var här och vi skulle äntligen få träffa vår son. Dock kändes de som om det var långt kvar eftersom att det var ganska långt mellan värkarna. Ja tog en skön dusch o sen kollade vi värkar o hjärtljud igen.
Runt 08,30 så kom barnmorskan in o tyckte att vi skulle ta hål på fosterhinnan så vattnet skulle gå. Detta eftersom mina värkar inte var så kraftiga. Hon gick ut från rummet för att förbereda och under tiden fick ja en värk o under den sa de POFF. Det var vattnet som gick, de kändes typ som om någon sprängde en fylld vattenballong i mig. Jag blev väldigt paff. Enligt journalen var klockan 08,38 när vattnet gick och efter det blev värkarna kraftigare. Vid det här laget hade rikard börjat förstå CTG-maskinen och även han insett att värkarna blev kraftigare och kraftigare. Han hjälpte mig med andningen.
Fram till klockan 9 klarade jag mig utan smärtlindring, men då kände jag att det var långt kvar och jag ville vänja mig vid lustgasen. Det var verkligen en speciell känsla och ett par gånger var jag helt väck. De va som en kraftig fylla.
Vid 10,10 startade krystvärkarna. Det var återigen en helt annan känsla. Värkarna var så kraftiga och mellan var det så skönt, om än lite dimmigt. Nu var det också ett nytt sätt att använda lustgasen på. De va så mycke som skulle göras samtidigt. Jag fick inte riktigt till krystandet när jag ”satt” i sängen så jag fick stå på knä. De kändes väldigt lustigt först men de underlättade väldigt mycke. Nu hände de saker när jag krystade. När de började närma sig så fick ja byta ställning igen, till sittandes. Det var lättare att få ut bebisen på de sättet. Precis när bebisen ska ut är det väldigt viktigt att man verkligen har krystvärkar, men precis när huvudet började blottas så slutade mina värkar. De gjorde väldigt ont. Det var en svidande smärta. Jag hade ingen koll på hur länge det var så men det kändes som en evighet. Rikard tyckte att det kändes som flera minuter. Tillslut fick de ge mig något som skulle hjälpa värkarna. Sedan krävdes det inte mycket för att få ut honom.
När förlossningen väl var över var jag ganska borta och kommer inte ihåg speciellt mycket. Men rikard fick klippa av navelsträngen och sedan la de vår nyfödda son på min mage. Det kommer in en läkare för att se hur allt ser ut efter förlossningen. Hon lägger en lokalbedövning för att sy men inser att de kommer krävas en operation för att få ihop allt. Pga all lustgas känner jag att jag inte riktigt hänger med och jag tycker att det tar lång tid innan jag inser att det är mitt barn. De väger o mäter vår son och jag minns att barnmorskan sa att det var en liten bebis. De tyckte jag var helt självklart, han va juh nyfödd. Men det visade sig att han var liten, 2510g och 47cm lång.
Rikard fick sätta på vår pojke blöja och kläder och sedan lades han vid mitt bröst. Precis när han börjat äta så skulle jag iväg på operation.
Operationen var min första någonsin och det var som på film. Ett vitt rum med massor med lampor och massor med folk. Jag trodde att jag skulle sövas men det skulle tydligen läggas en spinalbedövning, alltså en ryggbedövning. De kändes rätt trist eftersom att jag klarat förlossningen utan ryggbedövning och så ändå behöva få en. För att lägga bedövningen så fick jag ligga på sidan o kuta med ryggen. Han började lägga bedövningen o de gjorde väldigt ont. Han hittade inte rätt alla gånger så han fick trycka in nålen på rätt ställen. När han skulle lägga den nere i svanken så kunde han inte hitta rätt alls, utan han försökte sätta den typ 7ggr. De gjorde jätteont. Men eftersom att han inte hittade rätt så började de prata om att jag skulle sövas ist. Men de hittade en annan narkosläkare som fick komma o försöka lägga de sista av spinalbedövningen. Han var väldigt hårdhänt o de gjorde så ont. Men han fick dom rätt, tillslut, och operationen kunde starta. Jag hade ingen känsel från brösten och nedåt. Det kändes lite jobbigt först att ligga så blottad men efter ett tag orkade jag inte bry mig. Ja var så trött. Efter ett tag började jag skaka, trodde först att ja frös men så här i efterhand tror ja de va utmattning.
Efter operationen flyttades jag till uppvaket. Där låg jag i flera timmar och det var väldigt jobbigt. Jag ville komma till rikard och min nyfödda son så fort som möjligt. De kändes som om jag var en hemsk mamma och jag saknade dom jättemycke. Som tur e så visste jag att Rikard kunde ta hand om vår son, så de gjorde mig trygg. Vid 18,30 fick jag äntligen träffa Rikard och Max igen. Det var underbart.
Det var en otroligt häftig upplevelse som egentligen är svår att sätta ord på. Den smärta man känner som man ändå klarar av att behärska. De otroliga krafter man inte visste att man hade och den underbara belöning man får för arbetet.
åhh som jag längtar efter min förlossning =)
