Maia Elisabeth Holmberg
Jag börjar min förlossningsberättelse den 18 augusti, v.40+3. Dags för besök hos barnmorskan, igen. Antagligen va de ingen som trodde att tiden skulle utnyttjas och det var precis de ja fick höra av Inger som skulle sköta undersökningen för dagen då annika, min vanliga BM, hade semester. Lite sena som vanligt blir ja hämtad av en annan BM som kollade blodtryck och äggvita i urinen, de vanliga. Blodtrycket va lite högre än vanligt så ja fick gå in o lägga mej på ett rum o vila för att se om trycket sjönk. Inger kom in och pratade lite under tiden o de va då hon sa att hon verkligen inte hade räknat med att ja skulle komma och att Annika antagligen inte heller hade räknat med det. Men se där va jag. Hon började som vanligt o fråga hur ja mådde o ja va otroligt less på att va gravid med en massa sammandragningar utan att de hände nått. Tydligen så har dom börjat med att göra en hinnsvepning om man går över tiden, typ som att reta upp lite o sätta igång värkarna. Ja sa att gör så mycke du kan för ja vill föda så fort som möjligt. När hon undersökte sen sa hon att ja redan va 3cm öppen och att livmodertappen va alldeles mjuk så ja skulle kunna föda när som helst. När ja gick därifrån så kände ja att de va nog ändå inte så längt kvar. Men värkarna lät sig väntas på, ett dygn till.
När ja vaknade på morgonen den 19 så va ja väldigt besviken. Inga värkar den här natten heller. Jag o mamma gick en promenad me Max för att trigga lite värkar, de gick otroligt segt. Men framåt 14 började jag ändå känna att de nog va nått på gång. Vi hade redan bestämt att Mamma skulle ha Max när vi åkte till normlösa på lite kräftskiva, men ju mer vi närmade oss halv 5 när vi skulle åka så va ja mindre o mindre sugen på att åka, ja ville hellre få värkarna hemma o jobba me dom där än på en kräftskiva. Rikard gick tillslut me på att vi skulle stanna hemma men mamma kom förbi iaf. Vid 16 började värkarna bli regelbundna me 10min mellan och fortfarande helt okej att ta sig igenom. Då ringde ja in första gången, mest för att förvarna om att de va på gång. Som väntat så sa hon att vi skulle vänta tills värkarna kom tätare. Värkarna fortsatte på 10min mellan ett bra tag, men dom blev kraftigare och längre. Vid 19 ringde ja in igen, då va de typ 5min mellan värkarna och dom blev snabbt kraftigare. Hon i telefon frågade om ja ville komma in o ja sa att de va nog lika bra. Så vi packade in oss i bilen. Vid Mantorp blev de jobbigt, de va tätt mellan starka värkar. Tänk att de kan ta så lång tid att åka till lkpg. Tillslut kom vi fram och den här gången va de ja som knappt kunde gå till porten, när vi åkte in e Max så hade mina värkar avtagit i bilen in så ja hade nästan inga när vi väl kom in medans en annan tjej som kom samtidigt hade väldigt ont. Vi fick träffa barnmorskan och ja fick lämna ett urinprov. 19,57 va vi inskrivna. Sen la ja mej i sängen, de va redan jobbigt, värkarna va väldigt starka. Bm satte CTG och undersökte och konstaterade att ja va 7cm öppen men att huvudet inte riktigt va helt i rätt position än. Värkarna kom tätare och blev kraftigare, lustgasen blev återigen min bästa vän. Men allt gick så fort, helt plötsligt började ja känna att de tryckte neråt. Ja väntade på att BM skulle ta hål så vattnet gick men hon sa att de skulle gå av sig själv. Vid 20,45 informerade BM om att de va skiftbyte 21,15, men de kom hon att missa. BM märkte att de började trycka på och sa att om ja ville krysta så fick ja de. Ja väntade fortfarande på att vattnet skulle gå. Typ 20,55 bad ja om att få vända på mej så ja kunde krysta på knä. Jag skulle gissa att ja började krysta kanske 21,03, vattnet gick sedan i samband med att huvudet krystades ut. Sen blev ja tillsagd att ja va tvungen o vänta på en värk för att krysta ut resten men de va helt omöjligt. 21,07 föddes alltså lilla Maia. De va en otroligt kladdig förlossning, eftersom vatten o blod kom samtidigt. Efter lite mys o amning så va de dags för vägning o mätning. Lilla Maia vägde 3380g och va 50cm lång.
De va en otrolig lättnad när allt va klart o dessutom så behövde ja inte sy ett enda stygn. Ja va uppe o gick nån timme, kanske två, efter förlossningen o de kändes helt underbart. Amningen funkade från början vilket också va otroligt skönt. Ja skulle sammanfatta de som att ja hade en ”lätt” och snabb förlossning och att vi tillslut fick vår lilla Maia Elisabeth Holmberg.
